Vilken välfärd vill regeringen inte längre ha?

Nu har det gått några veckor sedan statsbudgeten presenterades. Vi som företräder de anställda inom välfärdssektorn ser nu konturerna av regeringens syn på välfärdens utveckling.

Vi är på väg in i en lågkonjunktur. Ett vanligt statsbudgetscenario är då att öka de statliga utgifterna för att motverka konjunkturnedgången och en ökande arbetslöshet. Den strategin är problematisk med dagens höga inflation, men det går att skydda jobben och välfärden och investera för framtiden utan att det spär på inflationen. 

I budgetpropositionen för 2023 går regeringen in med ett förslag på generella statsbidrag till kommuner och regioner på 6 miljarder kronor och ett budgetöverskott på 84 miljarder kronor. Enligt det så kallade skuldankaret har vi alldeles för låg skuldsättning, det vill säga att staten satsar för lite.  Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, har bedömt att det behövs minst 20 till 30 miljarder kronor i generella statsbidrag bara för att hantera det allt större underskott som finns i kommuner och regioner. 

Välfärden går in i den här lågkonjunkturen svältfödd. År av för små ekonomiska satsningar har lett till kronisk underbemanning, löner som inte matchar kompetens och ansvar, liksom små förutsättningar till kompetensutveckling för de anställda.

Vad ser vi då framför oss? Inom hälso- och sjukvården kommer den uppskjutna vården under pandemin inte att kunna betas av och vårdgarantin kan ingen region leva upp till. Inom förskolan kommer barngrupperna att växa och de öronmärkta satsningarna på speciallärare och läromedel blir ett slag i luften när det inte finns några lärare. Inom äldreomsorgen är underbemanningen så omfattande att den utgör en risk för de äldre och merparten av de anställda bedömer att de dagligen saknar förutsättningar att ge god omsorg till de äldre. Inom socialt arbete öronmärks futtiga 10 miljoner kronor för förebyggande arbete, vilket motsvarar ungefär 5 kronor per år och barn i det här landet.

Bara för att hålla välfärden under armarna skulle 20 till 30 miljarder kronor behövas under nästa år, det vill säga tre till fem gånger mer än vad regeringen föreslagit. Men de fackförbund som ingår i samarbetet Facken i välfärden har gjort beräkningar av vad som skulle krävas för att välfärden skulle kunna uppfylla politikernas löften till befolkningen i form av bemanning, kvalitet, tillgänglighet, kompetensutveckling och kompensation för pris- och löneutveckling. Dessa beräkningar visar att runt 25 miljarder kronor i så fall borde tillföras vardera till skolan, hälso- och sjukvården och äldreomsorgen och minst 10 miljarder borde tillföras extra till förebyggande arbete. Summan närmar sig därmed runt 85 miljarder kronor, vilket råkar vara i paritet med budgetöverskottet.

Vill vi ha en välfärd av hög kvalitet måste den få kosta pengar. Även om vi förstår att sådana resurser inte kan tillföras på kort sikt så måste det finnas långsiktiga planer framåt. Med de budgetar vi ser i kommuner och regioner och det klena generella statsbidrag som nu föreslås, befarar vi att den brist på anställda i välfärden vi redan nu ser kommer att späs på med friställningar inom vård, skola och omsorg. Det är anställda som välfärden kan ha svårt att locka tillbaka den dagen ökade resurser till välfärden prioriteras.

Om regeringsunderlagets partier bara tänker tillföra runt 7 procent av de resurser som bedöms behövas, måste de också svara på frågan om vilken välfärd de inte längre anser bör finnas och vilka av välfärdens anställda som inte längre behövs. De svaren ser vi inte i budgetpropositionen. Regeringen måste prioritera välfärden och det nu.

För Facken i välfärden: 

Heike Erkers, förbundsordförande, Akademikerförbundet SSR  

Åsa Fahlén, förbundsordförande, Lärarnas riksförbund  

Veronica Magnusson, förbundsordförande, Vision  

Malin Ragnegård, förbundsordförande, Kommunal  

Sineva Ribeiro, förbundsordförande, Vårdförbundet  

Johanna Jaara Åstrand, förbundsordförande, Lärarförbundet