Bristerna i välfärdssektorn har blivit en kronisk sjukdom

Vi företräder genom våra fackförbund cirka 1,2 miljoner anställda och merparten av dem återfinns i välfärdssektorn. För våra förbund och medlemmar är det helt avgörande att manifestera vårt starka ställningstagande att det nu krävs ett gemensamt krafttag för att värna välfärden och dess anställda.

Enligt siffror från Sveriges kommuner och regioner (SKR) behövs det närmare en halv miljon ytterligare välfärdsarbetare de närmaste tio åren. Av de 25 yrkena med störst brist finns i dag 17 i välfärdssektorn, speciellt vård, omsorg och skola. De högsta sjukskrivningssiffrorna ser vi i de kontaktnära yrkena i välfärden, många gånger på grund av för låg personaltäthet, brister i arbetsmiljön och för hög arbetsbelastning.

Situationen var akut under pandemin, men välfärdssektorns högt belastade yrken, den svåra personal­situationen och den bristande kompetensförsörjningen är nu, alltmer, av kronisk karaktär.

Vi sex välfärdsförbund samlas nu under namnet ”Facken i välfärden”, och vi gör det med nio tydliga strategier för att värna och utveckla välfärdssektorn genom bättre kompetensförsörjning. Förbunden kommer dock fortsatt att förhandla löner och allmänna villkor i de andra konstellationer som finns för det.

De nio strategierna handlar om att vi behöver fler vägar in i välfärdsyrkena, bättre villkor måste uppnås och färre ska lämna välfärdsyrkena av fel skäl. För det behövs öppnare utbildnings­vägar, vi behöver få in befintlig kompetens som nu står utanför och välfärdsjobben måste bli än mer attraktiva. Detta måste dock ske med bibehållna kompetenskrav. Proffsen måste få vara proffs, välfärdens personal måste ha adekvat kompetens och egenmakt, och välfärden måste styras professionellt.

Så är det inte i dag. Arbetsgivare måste ta de akuta arbetsmiljö­bristerna på allvar så att det är hållbart att arbeta i välfärdssektorn genom ett helt arbetsliv. Våra medlemmar behöver även erbjudas tydliga karriärvägar och möjlighet till kompetensutveckling under hela arbetslivet. Det är åtgärder och satsningar som vi ser alldeles för lite av i dag.

Pandemin har visat hur de som arbetar inom välfärden har gjort sitt yttersta för att tillhandahålla bästa möjliga välfärd i en svår situation där resurserna varit begränsade – resurser som personal, skyddsutrustning och anslag. Det har blivit tydligt att välfärdsarbetarna, om de så är sjuk­sköterskor, lärare, kuratorer, barn­skötare, socialsekreterare eller under­sköterskor, är samhällsbärande för långt mycket större delar av samhället än bara välfärden.

Genom den flyktingsituation som nu uppstår på grund av kriget i Ukraina kommer välfärdsarbetarnas samhällskritiska roll att bli än tydligare, denna gång med fokus på skola, boende och socialtjänst.

Det är nödvändigt, men inte tillräckligt, att vi sex välfärdsfack är eniga. Staten och arbetsgivarna måste också inse vikten av en gemensam satsning. En ambitiös och generell välfärd flätar samman det svenska samhället, det vi alla betalar för gemensamt.

Barn i Sverige ska ha en självklar rätt till barnomsorg från ett års ålder. Alla barn och elever ska ha rätt till en likvärdig skolgång av hög kvalitet. När du blir sjuk ska du få den sjukvård du behöver och alla äldre ska känna sig trygga med att kunna få den äldreomsorg de har behov av. Välfärden utgör fundamentet i det svenska samhället – det är det vi vill arbeta för, bevara och utveckla.

Från facklig sida sträcker vi därför gemensamt ut handen till staten och arbetsgivarnas organisationer för att de ska möta oss i det välfärdslyft som behövs för att fortsätta värna detta.

Staten i form av regering, riksdag och dess myndigheter måste prioritera kompetensförsörjningen av välfärdssektorn, om det så gäller utbildningsplatser, statliga stimulansåtgärder, bättre arbetsmiljöreglering eller riktade arbetsmarknadsåtgärder, så att fler kommer in i och orkar jobba kvar inom välfärdssektorn.

Arbetsgivarna, i form av Sveriges 290 kommuner, 21 regioner och privata välfärdsföretag i vård, skola och omsorg, måste sluta vänta på att någon annan löser kompetensförsörjningsproblemet och i stället bli en del av lösningen. Det finns konstruktiva kollektivavtal att teckna, samverkanslösningar att komma överens om och organisationsförändringar att göra för att sluta slita ut personalen och låta proffsen vara proffs, i stället för att bara säga det.

Systemfelen i svensk välfärd är så omfattande att det inte räcker med några enskilda åtgärder. Ingen av de tre parterna sitter själv på hela lösningen. Inte heller ”Facken i välfärdens” förslag kommer att räcka. Det behövs lagändringar, nya statliga uppdrag, anslag och föreskrifter, mer resurser, kollektivavtal och samverkan lokalt, regionalt och centralt.

Några konkreta punkter som skulle lösa en del problem är avlastning och handledarstöd för praktikplatser med goda villkor för de som handleder, bättre arbetsfördelning och smartare och mindre detaljstyrd dokumentation. Statliga utbildningsanordnare måste bli självklara kursanordnare för utbildningar som ger välfärdsarbetare chans till vidareutbildning och karriärutveckling som i sin tur ger plats åt nya och fler att komma in i välfärdsyrkena.

Vi välfärdsfack utgör från och med nu en gemensam kraft mot de allvarliga systemfel vi ser i välfärdssektorn. Den generella välfärdens höga kvalitet och träffsäkerhet är avgörande för att ge oss också trygghet i en orolig tid.

Vi har utarbetade medarbetare, underbemanning och detaljstyrning som ger oss allt från vårdköer till social utsatthet och en skola som inte ger alla barn chansen. Tillsammans har vi en välfärdsskuld som undergräver tilliten till och tryggheten i välfärden.

”Facken i välfärden” uppmanar såväl regering och riksdag som välfärdens arbetsgivare att möta oss i detta nödvändiga välfärdslyft.

Heike Erkers, ordförande, Akademikerförbundet SSR

Åsa Fahlén, ordförande, Lärarnas riksförbund

Johanna Jaara Åstrand, ordförande, Lärarförbundet

Veronica Magnusson, ordförande, Vision

Malin Ragnegård, ordförande, Kommunal

Sineva Ribeiro, ordförande, Vårdförbundet